I takt med åldern stegras också nostalgin. Om det är återblickar på de tidiga tonåren som får mig att tänka på vissa låtar eller om det är viss musik som får mig att tänka tillbaks på de första åren då pojke upptäckte flicka, det vet jag inte. Sannolikt är det musiken som väcker minnen.

De första låtarna på spellistan med Artie Shaw´s orkester var mycket vanliga på våra s k hippor. Till en "hippa" bjöds man in till någon skolkamrats hem där det bjöds på läsk, karameller, frukt och ibland även en marängsviss.
Det var alltid jämna par och man dansade i dämpad belysning till radiogrammofonen. Ibland var den utrustad med skivväxlare där 78-varsskivorna efterhand föll ner på skivtallriken. Detta imponerande mycket på oss teknikintresserade grabbar.

Speciellt "You Do Something To Me" får mig alltid att tänka på dessa tidiga tonårshippor. Vad den låten gör med mig är att den tar mig 55 år tillbaks i tiden i ett litet nafs.

Den tredje låten är en Mel Tormé, den kanske största jazzsångaren av dem alla. År 1933 vid åtta års ålder började han medverka i radioprogram och hans sista framträdande var i mitten av 90-talet.

1947 spelade han in "Little White Lies". Om det är den här inspelningen vet jag inte, men mycket troligt då stenkakan är från tidigt 50-tal. Mel Tormé uppträdde ett flertal somrar på Gröna Lund och jag är glad att jag vid ett par tillfällen på 60-talet kunde höra honom på plats

Zoot Sims (årsbarn med Mel Tormé) en av de stora tenorsaxofonisterna har spelat med flertalet orkestrar och solister. Han var ju också en av Woody Herman´s Four Brothers. Här spelar han en klassisk ballad på ett ljuvligt melodiskt manér.

Femma på listan finns Glenn Miller´s "At Last". Mitt intresse för Glenn Miller var alldrig så stort men den här skivan följde med vevgrammofonen som min bror köpte i slutet av 40-talet.
Skivan var sliten när vi fick den och den spelades mycket. Jag vet inte om det är därför jag tycker om den, men för mig känns den bra än idag.

Nr 6 är den lite sentimentala sången av Billy Eckstine "I Apologize". Den kanske inte väcker nåt intresse idag men jag vet att jag var förtjust i den på 50-talet.

"Flamingo" med Earl Bostic tillhörde inte mina favoriter. Lite jazzsnobb som man var så ansågs hans råa publikfriande spelsätt inte tillhöra finrummen. Men populär var den och skön att dansa till. Idag kan jag lyssna till den utan att rynka på näsan.

8:an, Stan Kentons "Dynaflow" tycker jag än idag är en bra "stufflåt". De Kentonska klangerna har jag alltid njutit av.

En rå ton som jag däremot gillar är den som kommer ur Charlie Ventura´s tenorsax. Charlie var en av de första som övergav swingen för den nya bebopen. Jag är fortfarande väldigt förtjust i bopinfluerade solon. Kanske beror det på att det var den jazzstil som växte sig stark, samtidigt som mitt jazzintresse väcktes. Låten här är "Birdland" med den på den tiden mycket populära scatsången.

Ett litet inlägg

Under ett läsår i realskolan skulle varje elev hålla ett föredrag inför klassen i valfritt ämne. Jag valde jazzmusik och som exempel spelade jag Dizzy Gillespie på vevgrammofon. Jag kände tydligt lärarens ogillande när han frågade mig om jag förstod musiken. 13 - 14 år gammal så hade jag inget bra svar att ge, men jag har tänkt mycket på denna pinsamma stund.

Kan man förstå musik? Man kan känna med den och för den, man kan leva sig in i den och njuta av den, bli glad av den , bli sentimental av den, lugn av den och mycket, mycket mer. Men förstå den? Varför denna utläggning?

Jo i vuxen ålder har jag försökt förstå vad som var utmärkande för bopen. Jag visste ju hur den lät, men vad gjorde att det blev bop? Jag slog upp ordet "bop" (bebop) i Bonniers stora musiklexikon. Läs och begrunda. Jag måste erkänna att jag inte blev mycket klokare, men jag älskar bopen ändå.

Nummer 10 på listan (OBS det är ingen rangordning) är Shorty Rogers´ "Apropos". Ett typexempel på den på 50- och 60-talet framväxande s k West Coast-jazzen.

Nästa är Oscar Peterson, ännu ett årsbarn med Mel Tormé. 1925 var tydligen ett bra år. Oscar ingick ett antal år i Norman Granz stall, Jazz at the Philharmonic.

Under flera år blev det resor upp till Stockholm och Konserthuset, inte bara för att höra Oscar Peterson och Ella Fitzgerald, utan för att höra många andra i JATP´s stjärnspäckade föreställningar.

Sist i spellistan har vi ett ganska udda instrument för att vara i jazzsammanhang, nämligen dragspel. Art van Damme låter lite holländskt men han är född i Norway, Michigan, USA. Under high school åren spelade Art även klarinett och Benny Goodman var den stora idolen. "- Jag ville spela dragspel som Benny spelade klarinett", lär Art van Damme ha sagt. Lyssna - det låter riktigt bra.

På 50-talet sågs inte jazzen med så blida ögon från den vuxna generationen. Den kallades sånt vi inte får ta i vår mun idag, n---r-musik med mera. Visst läste vi om att vissa av våra jazzidoler använde narkotika, men det dröjde årtionden innan det blev tillgängligt för "vanligt folk". Då hade jazzen ersatts av helt annan ungdomsmusik.